I min barndom var jag en ivrig läsare av Narniaböckerna men det var en bok jag aldrig läste, jag tyckte den var för märklig. Det är den som heter Min morbror trollkarlen och som handlar om hur Narnia skapas.
Nu, som vuxen, tycker jag mycket om den boken. Den innehåller så många fiffiga iakttagelser och tankar kring vad det är att leva i en fallen värld, alltså en värld som inte är som den ursprungligen var tänkt att vara. De två barnen, som är bokens huvudpersoner, Digory och Polly, får vara med då Narnia skapas. Och ni som har läst Min morbror trollkarlen vet att det sker genom att Aslan, lejonet, sjunger. Han sjunger fram en helt ny värld. Han sjunger fram kullar och dalar, träd, buskar, sjöar, vattendrag, djur.
De står inte ensamma och lyssnar. Med dem är ett gäng som av en händelse (om det finns några tillfälligheter) råkat komma med barnen. Bl a Digorys morbror, trollkarlen, häxan Jadis och en droskhäst och hans kusk.
Somliga av dem som betraktar lejonet och hör honom sjunga tycker det är det underbaraste de hört, de vill att sången aldrig skall upphöra. Den är som ett behagligt solsken, som friskt källvatten, som – ja, som vad ni vill som är alldeles underbart.
Andra blir berörda fast på motsatt sätt. Det skär i öronen på dem, det skär som knivar, de vill bara ha stopp på sången, till varje pris. Digorys morbror är en av dem. När, vid ett senare tillfälle, Aslan försöker tala med honom och lugna honom (han trivs inte alls i Narnia) så blir morbrodern bara vettskrämd. Den röst som Digory och Polly lärt sig älska den låter bara som rytanden i morbroderns öron. Han förstår inga ord, han förstår inte att lejonet talar till honom, han hör bara en massa oartikulerat rytande. Det är ett under att han inte blir tokig på kuppen.
Barnen förstår inte hur det kan vara så. Men Aslan förklarar: din morbror har själv satt sig ur stånd att höra min röst. Det hjälper inte vad jag säger, han kommer inte att förstå det.
Om ni nån gång varit i en ökenperiod i ert liv, deppig, modfälld, tvivlande – och mött t ex en trosviss kristen så kan ni nog förstå något av det som Digorys morbror upplevde. Man känner sig utestängd från den andres glädje. Själv tycker man kanske att man har genomskådat tillvaron, att man ser den så som den verkligen är. Man kanske tycker att den andre är hög på fantasier.
Hur är det möjligt att det är så här? Att somliga ser Guds spår överallt, hör Hans röst – och menar att det är en god, en kärleksfull röst, en som de längtar efter att höra mer av – medan andra antingen inte hör nånting eller bara ser med fasa på tillvaron: hur grym den är, hur slumpmässig. Man fattar inte hur nånting kan vara så mycket värt att det skulle motivera allt detta lidande, all ondska.
I Digorys morbrors fall är det så, inte bara att han varit oförmögen att tro på Gud utan att han aktivt jobbat för att vara gud i sitt eget liv. Han har varit trollkarl och experimenterat med krafterna, de krafter som han tänkt sig att han skulle kunna kontrollera. Genom sitt långa liv och sin verksamhet har han pö om pö gjort sig alltmer döv för Guds röst.
Jag tror det är möjligt att hamna där. Jag tror att jag vissa perioder i mitt liv befunnit mig där. Att det där med att njuta av Aslans röst bygger på att man hör den, bjuder in den i sitt liv, gång på gång. Inte bara en gång utan varje dag.
Jag tror det är med oss och Gud som det är med franska, spanska eller ett annat språk. Jag vet inte om ni som går i skolan, hur ni känner inför språkstudier. Är det det roligaste som finns? Det kan vara rätt klurigt ibland. Många människor tycker t ex inte att grammatik är det roligaste som finns. Det kan kräva många timmars tragglande med verbformer och rabblande av prepositioner. I början känner man sig helt lost. Och fransmän pratar ju så fort också. Det kan låta som en enda löksoppa….Men så småningom lär man sig urskilja det ena ordet efter det andra och undret sker: det som tidigare var helt obegripligt är inte längre det. Man förstår. Och man kan själv göra sig förstådd. Man kan åka till Frankrike, läsa tidningar, beställa på restaurang osv.
Men om man inte sedan har någon att tala franska med, när man kommer hem, så är risken rätt stor att franskkunskaperna kommer att sjunka undan. Det är inte lätt att uppehålla ett språk själv. Till slut kanske det blir så att man inte ens kommer ihåg att man en gång kunde franska. Man kanske glömmer bort att det finns sådant som bouillabaisse, Jacques Brel, katedralen i Reims och franska 1800-talspoeter. Det kan sjunka undan, bli allt mindre verkligt. Ett språk måste underhållas, om man ska kunna hålla det vid liv.
Och detsamma verkar gälla oss och Gud. Det är så lätt att komma bort. Att glömma bort. Kanske har ni som jag varit med om hur ni var på läger (eller varför inte en härlig pastoratsinspirationsdag!) och hur upplyftande det var, hur glada ni kände er – och sen går det en halv dag i skolan så är stämningen som bortblåst.
Är det möjligt att i sin vanliga vardag bära med sig skönheten i Aslans sång, så att den inte bara framstår som något man kan läsa om i en bok, något som finns i en saga, som somliga tror på men som egentligen inte betyder något?
Visst kan man, när man är på läger, eller en jättebra konsert, gripas av stämningen. Det måste inte ligga något djupare bakom än att man som människa är inte bara individ utan också beroende av gemenskap. Men jag tänker mig att många upplevelser som görs på läger och i gudstjänster och på inspirationsdagar - och som sedan glöms bort – de betydde något, på riktigt.
För livet i världen behöver vi en sång i hjärtat. Har vi inte den, eller om vi låter den tystna – då kommer vi förr eller senare att bli besvikna. Det kommer att kännas som om något saknas men vi vet kanske inte vad. Och det kan hända att vi då börjar leta på fel ställen. Vi kanske börjar leta på fel nivå. Många tänker sig att frälsningen finns i sexualiteten, eller i att tjäna mycket pengar, eller i att verkligen UTRÄTTA något, bli känd, få makt. I allt det där finns en längtan efter något gott, men om vi söker bli tillfredsställda på fel nivå så kommer vi alltid att förbli otillfredsställda. Vi kommer att känna oss lite som man gör när man ätit godis fastän man egentligen var hungrig på riktig, lagad mat.
Vad är det vi letar efter och var letar vi? Hör vi att Gud kallar på oss, att Han längtar efter oss?
*
Jag har en längre tid haft ont i ryggen och härom sistens var jag hos sjukgymnasten (ursäkta om det finns några fysioterapeuter här!) som sa att hon trodde det var en kotutbuktning. Jag fick ett rörelseschema och hajade till när hon sa att jag skulle göra dessa rörelser för oöverskådlig tid framöver varannan timme, varje dag.
Jag tror hon vet vad hon talar om. Kanske, förstås, såg hon på mig och förstod snabbt att jag är en soffpotatis som behöver ruskas om. Hon kanske förstod att det där med varannan timme var orealistiskt och tänkte att om hon sätter ribban högt så kanske jag göra några pass om dagen, i alla fall. Jag vet inte….
Efter en initial iver så rinner projektet ut i sanden. Och, det är intressant, fastän jag märker att det hjälper. Jag mår bättre i ryggen när jag gör övningarna. Ändå låter jag ofta bli.
I sitt jobb kan hon dela ut den typen av tydliga, ganska krävande uppgifter. Det här är vad du behöver! Jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag i mötet med dopfamiljer eller vigselpar skulle vara lika konkret: det ni behöver i det här läget är daglig gemensam aftonbön, gärna morgonbön också, veckomässa, söndagens gudstjänst, en hemgrupp och daglig bibelläsning samt kontinuerliga besök hos en personlig själavårdare.
Där på vårdcentralen förstår jag varför så mycket god, andlig hälsa ebbar ut och glöms bort. Det behövs dagliga påminnelser.
I en annan Narniabok, Silvertronen, är det återigen två barn som skickas ut på ett svårt uppdrag. De får fem ledtrådar av Aslan och han ber dem memorera ledtrådarna morgon och kväll så att de inte glömmer bort dem. Det går så bra i början men innan de vet ordet av så har de tänkt: äsch, jag kan dem, jag väntar tills imorgon. Och därifrån är steget inte långt till att de glömmer bort tecknen och går vilse.
Det som är bra med C S Lewis är att han inte är särskilt upprörd över det här med hur barnen negligerar tecknen, uppgifterna de fått som ska hjälpa dem att hitta den försvunne prinsen. Som läsare känner man snarare att han vet hur det är. Så kommer det att bli! Så är det att leva som människa i världen. Vi äter rätt ofta smågodis istället för vällagad mat. Vi låter bli att göra våra övningar, fastän vi vet att vi borde. Ja, till och med fastän vi vet att vi mår bra av dem. Det är så det är. Och Aslan vet det nog när han ger barnen uppgifterna, att de kommer att glömma bort dem. Men han ger dem dem ändå.
Och så verkar det vara med Gud. Han utrustar oss, varje ny dag är en möjlighet för oss att komma närmre Honom. Tecknen finns där. Sången finns där, att lyssna till, att njuta av, att stämma in i. Och fastän så många är döva för sången, likgiltiga inför den eller hatar den, så fortsätter Han att sjunga fram världen. Generöst. Han vänder verkligen andra kinden till, dag ut och dag in.
Han har gett oss sin skapelse, ville dela den med oss. Och fastän vi vanvårdar den, roffar åt oss mer än vi behöver, struntar i att tacka Honom för den – så kommer det hela tiden nya citronfjärilar, nya vackra höstmorgnar, nya äpplen, nya barn, nytt liv. Det kommer ny glädje in i äktenskap som var döda. Det kommer ny kärlek mellan vänner som trodde sig vara osams för alltid. Det kommer nytt hopp till en anorektisk tjej. Det kommer frid till hjärtat hos en pojke som börjat undra om han alltid skulle behöva leva med en inre storm.
Vi får så många nya chanser. Inte för att vi är duktiga och gör det vi ska, utan TROTS att vi inte är särskilt duktiga och ofta låter bli att göra det vi borde.
Jag vet inte om ni varit med om det som händer mig ibland. Det har kanske hänt något väldigt jobbigt, något jag blivit ledsen för, kanske någon varit dum, eller snål, eller nonchig. Jag ber Gud att hjälpa mig. Och inte sällan kommer hjälpen som en slinga av den där gudomliga sången. Någon skickar ett bibelord som plötsligt talar till mig, det blir levande, fastän jag läst det hundra gånger förut och aldrig blivit glad av det. Jag märker plötsligt att jag njuter av min skogspromenad, bara av att gå där på stigen, med de mjuka tallbarren under fötterna. Jag kanske inte får rätt, såsom jag kanske önskat, kanske bad jag till och med om det. Men glädjen sipprar in, skönheten sipprar in. Som om Gud ville visa mig på samma sätt som Han för länge sedan visade Job. Job, för att inte tala om alla hans förnumstiga vänner, frågar Gud varför alla olyckor drabbar Job, denne oförvitlige man. Gud ger honom inget svar, inte på den nivån. Han svarar med en lovsång, med att skildra skönheten och storheten i skapelsen, och till slut säger Job: Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.
Alltså: detta att känna Gud, det är det viktigaste för en människa, även om det inte alltid känns så. Det är så mycket vi vill veta, så många frågor vi vill ha svar på. Vi vill ha rättvisa, vi vill ha ett gott, framgångsrikt, bekvämt liv. Och så svarar Gud ungefär: jag är dig nog. Det är mig du egentligen längtar efter, även om du inte begriper det.
Job blir verkligen tillfredsställd. Inte så som han föreställt sig det, utan ännu bättre. Ibland, eller ofta, letar vi på fel nivå. Det är rätt av oss att leta men det är så lätt att vi inte söker vid rätt instans. Och då kommer vårt hjärta alltid att vara otillfredsställt.
Det här med två stycken som får ett uppdrag det är ju en dramaturgisk utgångspunkt som inte endast förekommer i Narniaböckerna utan många filmer och böcker börjar på det sättet. Och det beror ju på att Böckernas bok, Bibeln, börjar på det sättet. Det är upptakten, kan man säga, till Bibeln. Upptakten till världshistorien.
Det uppdrag som Adam och Eva får av Herren FÖRE syndafallet – att vara trädgårdsmästare, att ge namn åt djur och natur, att förvalta skapelsen – det förändras inte i och med att Adam och Eva måste lämna Eden. Alltsedan den tiden, för så länge sedan, lever vi vårt liv utanför Eden men uppdraget kvarstår. Det är ett allmänmänskligt uppdrag. Vi får det var och en men vi får det också på det sättet att vi behöver utöva uppdraget tillsammans med andra. Du och jag och världen.
Utanför lustgården är det hårda villkor, det vet vi. Jag har det särskilt nära mig själv just nu, många jag känner mår dåligt, en son i familjen, barn till vänner, tanter i församlingen. Unga och gamla.
Profeten Malaki, GT:s sista profet, som levde ungefär 400 år före Kristus, han talar om att Herren ska sända en ny Elia, som ska vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna. Jag tänker mycket på de orden just nu. Just FÖR att det är så många, både barn och ungdomar och gamla som mår dåligt. Kanske finns här en särskild synd i vår tid som yttrar sig på detta sätt. Vi är skilda från varandra mer än vad som är bra för oss. De unga har inte längre självklart tillgång till en äldre generation och det är inte säkert att tanterna på äldreboendet får besök av sina barnbarn och barnbarnsbarn.
I sina sämsta stunder är vårt samhälle väldigt uppdelad. Inte bara mellan stad och land, kvinnor och män, rika och obemedlade utan också mellan generationer. Det är väl ingen direkt som BESTÄMT att det ska vara såhär men vi står alltför många av oss ut med att det är så här.
Den psykiska ohälsan har förstås många orsaker men jag tror detta är en av dem. Att alltför många är betydligt mer ensamma än de skulle vilja vara. Och det gör oss sjuka.
Tanken med kyrkan är att ta det här uppdraget som mänskligheten har fått till en ny nivå. Ta det ännu mer på allvar, mer innerligt. I församlingen kallas vi samman. Gud liksom ger oss till varandra.
*
I måndags på vetenskapsradion berättade de om något som verkade vara en nyhet skräddarsydd just för den här veckan. Några forskare prövar sig fram vad gäller kornodling. I deras växthus finns det byttor med långaxat korn och mer korthåriga varianter. Och en sak som de lagt märke till är att när olika sorters korn växer tillsammans så försiggår något slags kommunikation dem emellan. De växer inte bara, tondövt, var för sig, utan – berättade forskarna – när de växer tillsammans så anpassar de sig efter varandra. De långa blir lite kortare och de korta längre. Det är ju intressant, i sig. Men dessutom innebar den här kommunikationen att de doftade annorlunda, båda sorterna, än vad de gjort om de växt var för sig. Och den nya doften gjorde båda sorter mer motståndskraftiga, gentemot t ex bladlöss.
Det växthus som är vår miljö, det är kyrkan, församlingen. I Herrens hus så växer vi intill varandra, olika sorter sida vid sida. Vi har samma trädgårdsmästare. Vi har, genom dopet, samme Far. Vi är alla söner och döttrar till en kung. Vi är utrustade med gåvor och det är ingen överdrift att säga att vi var och en har något alldeles eget att bidra med, något outbytbart.
Därför: om någon misströstar, tappar hoppet, tappar livsgnistan, eller inte blir sedd och uppmuntrad av sin omgivning – då kommer det att påverka hela trädgårdsodlingen. Det som kornforskarna upptäckte, att samverkan de olika sorterna emellan hjälpte dem att hålla borta skadeangrepp – det tror jag är en tanke som går att tillämpa också i den kristna församlingen. När vi blir nyfikna på varandra och intresserade av varandra, när vi vågar möta varandra och har möjlighet att säga som det är – då kan vi hjälpa till och bära varandra. Vi kan be för varandra, vi kan dela varandras glädjeämnen och sorger. Tanken växte tidigt fram i kyrkan, att församlingens uppgift var att fungera som en familj. Det behövdes för i många fall var det så, i den tidiga kyrkan, att de som drogs till kyrkan blev sårbara när de lämnade sina gamla sammanhang. Det var där, i familjen, släkten, som de hade sin sociala och ekonomiska trygghet. Därför behövde kyrkan fungera på många olika nivåer, gemenskapen behövde funka på många olika nivåer.
Och det där ska vi inte glömma bort, även om vi har våra egna, väl utbyggda statliga socialförsäkringssystem. Vi är kallade till varandra. Gud ger oss åt varandra. Ibland säger vi nej tack, vi har våra egna tankar om vad gemenskap är och vad vi själva behöver. Därför behöver vi en sån här psalm, som påminner oss om det som vi kanske har glömt eller, rentav, aldrig tänkt på. Att församlingen är Herrens, trädgårdsmästarens, och att Han har en tanke med oss, enskilda och tillsammans. Att Han har utrustat oss, inte bara för vår egen del utan för att våra gåvor ska komma församlingen till del.
Och det märkliga är att när kyrkan är som hon ska vara, prioriterar värmen, kärleken, när vi ser varandra och bryr oss om varandra – då händer det något i världen, menar Paulus som skriver mycket om det här med vad församlingen ska vara och hur vi, var och en, hör till och är omistliga delar. Hans brev handlar om detta. Inte att församlingen ska vara sluten och ointresserad av världen utanför men att Gud ofta verkar använda sina barn för att visa världen kärlek. Tänk på det en kort stund: kan det vara så att när du älskar någon – så är det Guds kärlek till den personen som du ger vidare?
Och Jesus säger: när vi är ett, då ska världen tro. Kyrkans enhet gagnar världen. Ja, det verkar vara så Gud jobbar. När Gud sätter igång sin operation Rädda mänskligheten, då börjar Han med en enda person. Vi kanske tycker det låter rätt ineffektivt. Gud kanske har större tålamod än vad vi har? Han börjar med Abraham, så det judiska folket, så kyrkan, så hela världen. Genom dig, säger Gud till Abraham, ska alla släkten bli välsignade. Redan där i början så finns målet klart: Gud vill att alla människor ska räddas, höra till, ta emot Honom, vara ett barn. Därför finns kyrkan: för att visa på den kärleken och visa världen, de mänskor vi möter, klasskompisar, våra lärare till och med! Grannar, vänner, släktingar, på att Gud är god och att Han inte glömt bort sin skapelse.
*
Om du nu tänker att det låter fint men svårt, ja kanske omöjligt och att du själv inte känner dig som en sådär varm och glad och from person – ja, då är du i gott sällskap. Du kanske inte ens gillar dig själv! Eustace, ett av barnen i Narniaböckerna, han blir vid ett tillfälle förvandlad till drake. Han har varit en sällsynt osympatisk typ: dryg, självgod, snål, avundsjuk, självupptagen. Drakkroppen blir liksom en synlig bild av allt det där som finns inuti. Och bara Aslan kan hela honom från allt det där mörka.
Det är därför dubbla kärleksbudet är så fiffigt: du ska älska Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och hela ditt förstånd – och din nästa som dig själv. Liksom Aslan brydde sig om Eustace är Gud livligt engagerad i hur du har det.
Och det är när Eustace börjar förstå att Aslan inte är hans fiende utan hans bäste vän som Eustace kan börja tycka om sig själv, och därmed också uppskatta de andra på färden. Men Aslan behövde ta bort det där mörka.
En del tendenser i vårt samhälle idag skrämmer mig. Det skrämmer mig detta med att så många mår så dåligt, att vi, särskilt på sociala medier, kan uttrycka oss så grovt gentemot varandra. Jag tror det blir möjligt för att man inte ser den andre. Man kan sitta där ensam vid skärmen och behöver inte ta ansvar för det som kommer ut. Likgiltigheten är också oroväckande, att vi står ut med så mycket utan att protestera. Så länge det inte når till vårt eget bostadsområdet. Och så det här snåla draget, att folk som inte presterar tillräckligt väl eller som på annat sätt verkar jobbiga ska röstas ut. Det är inte den kristna modellen.
Jag ska avslöja en sak för er: jag har en nära släkting som jag har VÄLDIGT svårt för. Och detta har pågått länge. Personen ifråga går mig på nerverna, vi förstår inte varandra eller kan i alla fall inte prata med varandra. Men jag vet samtidigt att jag inte är utlämnad åt de där känslorna. Jag vet att jag får komma till Gud och säga: Gud, du ser hur jag har det med X, år efter år. Det är svårt. Jag tycker inte om X. Hur ska jag kunna älska X? Men hjälp mig att lita på dig. Om du vill så tror jag att du kan ge mig kärlek till X.
Tänk så mycket i vårt samhälle som skulle förändras om vi tog bönen på allvar! Och om vi vågade lita på att Gud vill hela relationer. Vi måste inte slå oss till ro med splittringen.
Inte den som finns inom oss själva och inte den som finns mellan oss människor. Och ifall vi känner oss avskurna från Gud så är inte heller det en nödvändig splittring. Gud har själv gått in och reparerat den bron, om jag bara vågar gå på den.
Skrivit av Anna Sophia Bonde
Comments