I tisdags var jag inbjuden av Göteborgs friidrottsförbund till en uppskattning - och minneskväll tillsammans med alla andra som sprungit Göteborgsvarvet alla år. Att få vara med på en sådan här kväll är ju en stund för minnen och reflektioner över en 40 årig tidsperiod. Vi är 44 stycken Allåringar eller ”varvsarbetare”, som är kvar sedan starten 1980 då 1800 löpare var anmälda. Första Göteborgsvarvet startade på Heden och vi sprang bla igenom Nordstans köpcenter med målgång på Ullevi. Ja, första Göteborgsvarvet tjuvstartades då en bildörr slogs igen med en sådan kraft att det lät som ett startskott. 1982 flyttades starten till Margeretebergsgatan med mål inne på Slottsskogsvallen, vilket jag tycker blev en bra ”flytt”. Ullevi kändes som en "öken" och alldeles för stor och öde arena att komma in på jämfört med Slottsskogen och Slottsskogsvallen som jag upplever som en grönskande oas. 1997 ändrades bansträckningen. Istället för att springa upp på Ramberget efter Älvsborgsbron viker man direkt av vid Färjenäs och springer utmed hamnstråket Eriksberg, Lindholmen och Götaverken. Att ha få vara med i alla dessa varv är ju inte självklart. En förutsättning kanske är att jag gillar att springa och att jag varit frisk. Många av oss poängterade denna kvällen att Göteborgsvarvet har varit en bra tävling på många sätt men kanske mest för friskvård. Sträckan - en halv marathon – är en lagom utmaning och ambition för många att kunna klara av. Göteborgsvarvet har därför varit en bra morot för att träna och hålla igång.
Jag kan nästan säga att jag har lika lång löparhistoria som min 60-åriga skidhistoria. Det började med nybörjarkurs i orientering, som ”Skene Sim och Is” annordnade 1967. Det var roligt att orientera och många skogar i västra sverige har jag sprungit i. Stoltaste minnet är nog när jag blev skolmästare i Västra Götaland. Glömmer aldrig hur glad gymnastikläraren Jarle Nerbövik – norrman - blev när vi kom tillbaks till skolan på eftermiddagen då jag sa att jag vunnit. – Vaaannnt du Anersch, ropade han över hela skolgården.
Efter några år med orientering så blev det mer att springa långlopp med Göran Bengtsson som en stor inspiratör. Göran var också klubbmedlem i Skene SoIs och hade bla svenska rekordet på 10.000 meter 1974-75 och blev 14:e man på OS-maran 1978 i Montreal. Det första Göteborgsvarven gav mersmak på att pröva på att springa en hel marathon. Så 1981 sprang jag mitt första marathon tillsammans med min bror Åke i Stockholm. Det kändes bra och blev totalt 14 stycken i Stockholm för min del. När man har sprungit några maror funderar man också kanske på att sträcka ut lite längre, dvs beyond 42 km ... Det gjorde jag och anmälde mig till Swiss Alpine Marathon i Davos, Schweiz. Det var en sträcka på 67 km och högsta höjdpunkten på ca 2700 meter över havet. När jag stog på starten innan skottet sköt iväg oss, så blev jag lite orolig och undrade kanske vad jag gett mig in på. Alla höjdmeter som skulle avverkas och sträckan i sig började påminna mig om jag verkligen var förberedd för det som låg framför mig. Jag tänkte att jag får ta det lugnt i början och ta etapp för etapp. Och så blev det och det gick bra. Det kändes så bra att jag kom tillbaks och sprang totalt 5 Swiss Alpine Marathon under 1990-talet. En bidragande orsak var att det är en fantastisk miljö att springa i även om man saknade hiss på vissa ställen. Ok, 67 km känns bra, tänkte jag.
Skulle jag kunna sträcka ut ännu längre. Det var då jag läste om Comrades Marathon i Sydafrika, som är 89 km med maxtid på 12 timmar. 1999 stod jag första gången på startlinjen att springa Comrades Marathon. Jag hade inte sovit så mycket på natten då det var mycket prat om hur vi skulle lägga upp loppet. Dagen innan hade jag och två brittiska riktiga road runners – Terrance Kelly och Max Jones - nämligen blivit inbjudna att få bo hos en funktionär och det skulle vara nära till starten. Det var ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. Under kvällens prat säger helt plötsligt Terrance – ”I do not know if I will survive tomorrow”. Vet inte om det kanske var med glimten i ögat … men gav mig en liten tankeställare, som i Davos, var jag verkligen tillräckligt förberedd. Så dags då!? Där stod jag på startlinjen vid City Hall i Pietermaritzburg kl. 05.30 och undrade om jag skulle klara av att nå målet och Kingsmead stadium i Durban under 12 timmar. Jo, det gick bra och det blev totalt 16 stycken Comrades, som jag deltog i. Ett fantastiskt lopp och en upplevelse att få vara med i utöver det vanliga. Att jag deltog 16 gånger kanske berodde på att jag äntligen också fann en organisation att konkret stötta och och hjälpa dom som har det svårt – Starfish och Sethani. Ända sedan söndagsskolan i Surteby och berättelsen om den barmhärtige samariten hade jag en vilja att kunna hjälpa dom som farit illa och inte har det så bra. I samband med Comrades har man möjlighet att stötta några välgöringsorganisationer. En av dessa organisationer var Starfish/Sethani, som hjälper AIDS-drabbade barn. Jag fick följa med ut och se hur dom bedrev sitt arbete och blev övertygad att dom ville jag fortsätta att hjälpa. Under åren har jag samlat in pengar och jag hoppas att insamlingen kommer att passera 1 miljon kronor detta året. Tack alla som är/varit med och bidragit. Så, min löpning har inte bara varit att springa för att själv må bra utan att även för att ge hopp och glädje för andra och deras liv.
Det har blivit några maror runt omkring – Berlin(5), Boston(1), Paris(20), Hamburg(5), Kiel(4), Malmö(2), Lilla Edet(3), Lund(2), Göteborg(4), Stockholm(14), Vintermaran Stockholm(3), Comrades(16), Swiss Alpine(5). Och i mitt arbete har jag haft förmånen att få resa och då kunnat träna efter jobbet på mer eller mindre exotiska platser, bla i Seoul, Trollhättan, Buenos Aeres, Konz, Lyon, Bromma, Central Park New York, Ashville, Bergamo, Greensboro, Eskilstuna, Kuala Lumpur, Aabenraa, Säffle, Cypern, Sinai. Under alla dessa år har jag alltid fullföljt alla lopp. Jag blev diskad några tävlingar när jag sprang orientering då jag hade stämplat vid fel kontroll. 2013 trodde jag att jag skulle få uppleva att jag kanske inte skulle kunna fullfölja Comrades Marathon. Det året var det ”up run” och starten var i Durban med målgång i Pietermaritzburg. Att springa ”up run” innebär att 89 km skulle avverkas med totalt 1600 höjdmeter. Detta årets Comrades skulle visa sig att det skulle bli varmare än normalt och en kraftig motvind tilltog på den andra hälften av loppet. När starten gick 05.30 var det fortfarande svalt och skönt och det gick bra och som planerat upp till Drummond, som är halvvägs. Sedan märktes värmen av allt tydligare och framför allt motvinden. Comrades har samma regler som Vasaloppet att vissa kontroller skall passeras inom en viss tid för att få fortsätta. Jag märkte att jag tappade fart och började inse att nu började en kamp mot klockan och att hålla uppe den mentala styrkan. Samtidigt var det många som började bryta eller satt helt apatiskt som sädeskärvar på vägen och plockades upp av följebilar. Jag hörde då och då någon ropa: - Do not enter that bus, dvs ge inte upp – kämpa på. Jag knäppte mina händer och bad Gud att om han vill så låt mig komma i mål under 12.00.00. Sista kontrollen för att få fortsätta är Polly Short. Innan man kommer till Polly Short har en lång och krävande uppförsbacke avklarats så jag var extra mör väl där. Och, inte blev jag piggar när vi löpare möts av en man som står och ropar i en megafon: - You will not make it … You look strong and will perhaps make it etc . Som tur var pekade han inte på mig så jag vet inte vilken ”dom” han hade givit mig. Jag undrade dock med vilken rätt han stod där och dömde. Jag hade nu 10 minuter tillgodo att få fortsätta och det var 8 km kvar till mål. Då började jag åter tvivla om jag skulle kunna klara att komma i mål under 12.00.00 för jag hade bara 55 minuter på mig och 8 mil i benen. Så jag bad Gud om mer kraft. När jag väl hade lämnat kontrollen står där en liten pojk med en liten lapp i handen. Jag noterade vad han hade skrivit och jag bara kände hur kraften plötsligt rann till. Jag började springa förbi fler löpare än jag blev omsprungen av. Det är alltid ett bra tecken på att man är på gång och med i loppet igen. Vad stod det på lappen? Jo, - Pain is temporarily - Glory is for ever”. Trots denna boost så började jag åter tvivla. När jag hade 1 km kvar hörde jag nämligen från speakern: - 5 minutes to go, 5 minutes to go and finish is closed... Jag tänkte detta går inte men försökte pressa mig allt jag kunde och bara springa, springa, springa. Dessa 5 sista minuterna började man att spela Europe och ”The final count down” i högtalarna och dramatiken tilltog och alla de tusentals åskådarna gjorde allt för att så många som möjligt skulle hinna i mål. Hela målområdet kokade nu och vibrerade och jag bara önskade att dom skulle fortsätta att spela, spela spela... Upploppet kändes om en evighet och inte innan drygt 100 meter före mål såg jag målgången och klockan. Nu först försvann tvivlen då jag såg att jag skulle klara det. Jag gick i mål på 11.58.43 och jag fick en känsla av att ha vunnit 100-metersfinalen i OS trots jag hade sprungit 89 km. Jag meddelade Debbie, min kontakt och ansvarig på Sethani, att jag kommit i mål varpå hon svarade: ”Ja, Herren ger i rätt tid och med rätt mängd och kraft”. Och det är så sant. Ibland ser det omöjligt ut men ber man om hjälp brukar det lösa sig, med mer eller mindre spänning.
Löpningen har lärt mig mycket som varit värdefullt i mitt liv. Att kämpa och att inte ge upp fast det ser mörkt ut. Att våga anta utmaningar och ha respekt och förbereda sig för det man gör. Se och förstå ens begränsningar. Och att allt har en kostnad än vad man vill uppnå - tid, pengar eller någon annan uppoffring. Att först orka tänka tanken är många gånger förutsättningen för att sedan fysiskt orka utföra det man har tänkt. Att återhämta sig mellan varven är viktigt oavsett man springer eller i vardagen. Att be om hjälp när det blir tungt och svårt. Att våga ta steget - att ta steget är att förlora fotfästet någon sekund, att inte ta steget kan betyda att man förlorar sig själv.
Livet är både kropp och själ för att det skall bli en helhet. Vad fyller vi själen och vårt andliga liv med? När man har ett 40-årigt Göteborgsvarvsspann att reflektera över och se vad som har hänt i ens liv och i vår värld så ser man i vilken riktning saker och ting går. Göteborgsvarvet har varit väldigt positivt för många och fått många av oss att hålla igång med en vardagsmotion och må bättre. Att denna världen har samma positiva utveckling för oss att må bättre kan jag inte se. Det är en värld som är i stor oro och det skakar i grundvalarna och system börjar falla. Jag har min tro i Jesus Kristus och att följa honom får jag den ro och kraft denna världen försöker ge.
Men som allting annat så måste man själv pröva och se hur bra saker och ting är och om det funkar för mig. Alla gillar inte att springa och kanske delta i Göteborgsvarv men kanske funnit någon annan motionsform. Eller tycker det är ok att bara sitta på en stol. Så är det också med att följa Jesus. Många kanske inte ens vet vem han är eller tycker att man klarar sig rätt bra på egen hand. Men, man måste börja följa honom för att förstå vem han är och vad det kristna budskapet står för. Att våga ta steget att följa Jesus får jag en herde, som beskyddar och leder undan denna världens faror och falskhet och har ett himmelskt mål denna världen inte leder till.
En skolfröken frågade för länge sedan: - Vad är tro?, och skriver samtidigt frågan på tavlan.
När hon vänder sig om ser hon att Kalle har räckt upp handen.
- Ja Kalle, vad är tro?
- Tro är ro bakom ett kors.
När skolfröken tittar på tavlan igen förstår hon hans svar.
- trots felstavat, tyckte hon att det var ett väldigt bra svar - ja, man får inte springa ifrån livet.
Comentarios