Orden var pappas och de gjorde riktigt ont. Jag var nybliven kommunikationschef som försökte använda teori blandat med sunt förnuft i min nya roll. Men att familjen bokat en resa ett halvår tidigare hade jag liksom glömt att berätta. Tyvärr återkommer de där orden lite då och då inom mig både på jobbet och privat. För kommunikation är svårt. Bland det svåraste som finns, kan jag tycka ibland. Det finns så många faktorer som kan resultera till att kommunikationen bara blir brus eller orsakar höga vågor i onödan.
Jag skrattade högt häromdagen när författaren Emma Hamberg i en av sina böcker beskrev hur de pratar olika språk i Agnetas familj. I början av äktenskapet hade Agneta försökt att prata ”magnuska”, för att lättare bli förstådd och omtyckt av sin Magnus. Men på senare år hade hon mer och mer gått över till ”agnetiska”. Ett citat från Agneta: ”Så förvånad Magnus blev när det visades sig att jag var en Agneta, med en helt annan kultur och ett språk som enligt honom har en problematisk grammatik.”
Tack och lov är Agnetas och Magnus barn trespråkiga: de pratar magnuska, agnetiska och sitt eget språk. Även barnen tycker att Agnetas språk har svår grammatik. De fattar vad hon pratar om, men de orkar inte lyssna. Som tur är kan Agneta även deras språk, så det brukar lösa sig.
Hur många språk kan du? Eller är det mer olika dialekter? På jobbet kanske vi putsar bort de kraftuttryck och den ärlighet som egentligen skulle behövas? Med en av dina vänner kanske du tar bort hela meningar som du vet ändå blir helt obegripliga. Någon av oss har erfarenhet att ta bort hela stycken när vi till exempel inte vill oroa våra föräldrar. Bra ibland, mindre bra om det blir för ofta.
Jag har ett språk som ibland hinner före mig själv. Oftast gillar jag språkets kvickhet och speciellt när det lockar till skratt. Men jag hade lovat mig själv att använda ett mer långsamt och tydligt språk när jag skulle presentera mig för vår nye VD nyligen. Men inte. Jag gick direkt igång på mitt skämtsamma och snabba språk och noterade hans förvånade ögon ovanför munskyddet. Jag hade gjort det igen. Använt ett språk som jag egentligen gillar, men som inte alltid är bra att öppna med förrän man känner mottagaren bättre. Tur att jag vid lunchen med honom förra veckan hade fullt upp med att äta, så mitt snabba språk inte fick fritt spelrum. Eller?
Eftersom vi har olika språk och dialekter behöver vi lyssna bättre. VI behöver också lyssna på det som inte sägs eller på det som kroppen uttrycker. Några av oss behöver lära oss att med frågor kommer man långt. En fråga kan öppna ett samtal. En följdfråga kan öka förståelsen eller undvika missförstånd. Ännu en fråga visar intresse och ytterligare en fråga verkligt intresse. En uppföljande fråga vid nästa möte visar att vi lagt det på minnet för att vi bryr oss. Det är nästan magiskt ibland vad en fråga kan starta, om den följs upp med ett aktivt lyssnande.
Hur blir jag bättre förstådd? Här brottas jag mellan rätten att få vara spontan, tänka högt och snubbla på grammatiken och insikten om att jag ofta måste tala tydligare på mitt språk. Tack och lov att jag ibland får sänka garden helt och bara bubbla på och ändå bli förstådd. Vid sådana samtal kan en effekt bli att jag hör vad jag själv säger och får aha-upplevelser. Är det så jag tänker? Vi är ju inte alltid så begripliga för oss själva.
Var rädd om ditt eget språk och dialekt, för det är en del av det unika med dig. Inget språk är rätt eller fel, bara ibland lite svårare att förstå för vissa. Ha tålamod med dig själv och andra!
Comments